ignoreland

Nu är jag nervös igen. Sådär så att det riktigt svider i magen och så att man mest vill lägga sig ner under täcket och bara glömma bort allt vad tid heter.
Tiden går långsamt, och eftersom jag skall vara produktiv och både gå på läkarbesök och till handläggaren på arbetsförmedlingen så blir krampen i magen väldigt stor. Två personer jag på något sätt skall imponera på, även om jag i större grad kanske borde vara ärlig mot läkaren.


För i övrigt gnäller folk för mycket på hur Filip & Fredrik skötte Oscarsgalan i natt. Det kanske bara är jag, men själv ville jag mest bara skjuta Gunilla Pontén. Mer irriterande m'nniska får man verkligen leta efter.

Idag kommer bli en bra dag. Jag har på mig min nya favoritklänning, en som jag hittade på MQ för 149kr, nedsatt ifrån 699. I smyg så gillar jag MQ. Ja, bara i smyg.
Jag vräker i mig gröna ärtor, mitt hår är blött och jag doftar av Armani. Jag känner mig fräsch, och till och med ganska fin. Dofter brukar göra så med mig.
Märkesbög.


Om 45 minuter går en buss ut till Dalhem som jag skall med. I Dalhem finns ju faktiskt världens finaste Lovisa, och jag har saknat henne sjukt mycket de senaste dagarna. Vi ringer varandra regelbundet, men inget slår att faktiskt umgås med henne.
Hon skall bjuda på finska piroger, finsk reggae (?), Kärlekens Språk (sexualundervisning ifrån 60-talet? Score!), och känner jag min Lovisa rätt blir det kanske en öl eller två.

Vi har varit med om en del, Lovisa och jag. Resa till Spanien, besök på akuten, mängder med sprit och märkliga pojkar, tårar och en jävla massa skratt. Jag längtar tillbaka till skolan av vissa anledningar; att jag fick träffa henne varje dag var bland de största.

Så, en fin, ganska gammal, liten gymnasiebild!

 

Facebook kan sin grej, har jag hört.

 

"Dialektisk beteendeterapi, DBT, är en typ av kognitiv beteendeterapi som utvecklats för personer med emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS), även kallat borderline personlighetsstörning. I DBT anser man att det mest centrala vid denna problematik är en svårighet att reglera känslor. Denna svårighet medför i sin tur att man får problem inom andra områden, så som relationsproblem, impulsiva och självdestruktiva beteenden samt svårigheter att skapa en stabil självkänsla."

Det är bestämt att jag skall få börja gå hos ett DBT-team, ett team som jag fått sagt till mig är väldigt duktiga och har bra resurser. Jag är skeptisk som alltid, eftersom jag känner att man alltid hittar nya "fel" med mig i psykiatrin. Jag vill inte gå dit några månader för att sedan få höra att jag hamnat fel; igen.
Min kontakt på psyk, en mentalskötare ("psykiatrins motsvarighet till en undersköterska"-her own words), har tagit upp mig på deras möten som patient hon inte riktigt vetat vart man skall placera.
Och nu verkar det vara bestämt: en DBT-grupp.
Det sämsta? Jag får sitta här och googla vad behandligen innebär, eftersom att skötaren inte riktigt hade koll eller själv kunde förklara. Plötsligt är det inte bara jag som är helt lost in space.

Jag hoppas, jag hoppas, jag hoppas att jag äntligen kan försöka få mig själv lite mer stabil, att jag skall sluta gå runt som en ångestbomb som bara väntar på att detonera. Jag vill börja leva utan att känna mig begränsad, fel och på tunn is; ständigt orolig över sina impulser skall ta överhanden.
Jag vill bli hel.

The Scientist med Coldplay började spelas i bakgrunden på tv:n, och jag började böla som ett barn.

Skärp dig, helvete.
Grow the fuck up.

Jag borde sova, men ibland far tankarna runt för mycket.
Och ibland när man ligger ner och blundar börjar man skratta för sig själv, kanske för att man börjar minnas fyllekonversationer om fittpiercingar.
Jag hade en sån igår, fast jag minns inte riktigt varför, eller vad vi kom fram till, men jag minns att jag skrattade mycket.



Jag har ont i hela min rygg, som om att någon slagit mig igår. Ibland vill jag slå till andra människor också, men för det mesta är det svårt.
Du säger att jag borde börja simma igen, och jag biter mig i läppen. Jag kan ju inte förklara varför jag haft mitt uppehåll. Jag får ju inte.
Och i smyg så undrar jag; "borde jag simma för att du tycker att jag är fet?".

Tankarna måste sluta fara omkring. Det är dags att försöka sova igen, och jag lär väl lyckas någon gång, även om det innebär en del skrattande stunder innan dess.

Jag förstår att man inte är så galet pepp på alla hjärtans-dag, men den missunsamma attityd som finns förstår jag mig inte på. Att sitta och vara kritisk och negativ mot andra människors lycka och kärlek känns fel, fel, fel. Inte fan mår någon bättre av det, i alla fall.
Jag 'firar' dagen med en middag på crêperiet med finaste Jenny, och mer än så behöver jag inte. Hon har en stor del av mitt oreparerade hjärta, och det finns få jag hellre spenderar mina dagar med.

Nu bär det av till arbetsförmedlingen.. som är.. exakt vad man förknippar kärleksdagar med, right?
Inte riktigt.

Jag lär låta så jävla negativ och nedstämd här.

Men jag har sällan behov av att skriva ned tankar när jag är på topp. I sådana tillstånd är jag för upptagen med att njuta av stunden, tror jag.

Så märkligt kan det inte vara.

Det är en sån där dag där humöret skiftar varje timme. En dag där man vaknar upp småbakis men pigg, för att sedan känna sig redigt sjuk, till att må helt galet bra, till att sitta och försöka inte börja gråta. Det var en bra kväll igår som bestod av melodifestival (med sjukt dåliga låtar), vin, några öl, och fantastiskt bra umgänge.  Jag vill ha sådana dagar hela tiden. Ja, utan att lyckas bli alkoholist, men andra ord.
Just nu är jag arg, alla frågor min mor ställer mig driver mig till vansinne och jag kommer på mig själv med att låta otrevlig mot min fina lilla mamma. Jag vill bara inte prata, inte om något. Jag vill skriva, jag vill lyssna på musik och jag vill gråta i ren frustration.
Jag vill frossa på mat, även om jag inte borde.


Mamma kommer in i mitt rum och frågar hur jag egentligen mår, och jag svarar att allt är ganska dåligt. Hon frågar om jag vill åka till fastlandet igen, om det finns något vi kan göra som skulle få mig på bättre tankar. Hon vill bara att jag skall må bra.
Det vill jag också. Och jag vill sluta göra mina föräldrar oroliga, sluta få dem att behöva ta hand om mig. De skall inte behöva tänka på allt det här.
Jag lovar att jag kommer växa upp någon dag och börja “bete mig som folk”. Jag lovar att allt det här kommer att försvinna. Jag lovar.

Jag tror jag kan lova.

Jag förstår inte varför jag lyssnar på Broder Daniel när jag är ledsen, det gör knappast saken bättre.
Ibland är man bara korkad.

Som när man tror att den här gången blir det annorlunda, den här gången kommer det känslor från bägge håll. Den här gången kanske det är som det skall, sådär som på film.
Men det blir ju inte så, och plötsligt kommer man på sig själv över att sitta i ett hörn på ett café och gråta i telefonen.
"Han vill inte ha mig", klämmer jag fram med en röst som brister.
Lovisa tröstar mig, förklarar hur mycket hon älskar mig och att det inte är något fel på mig alls, att kanske så borde vi två gifta oss istället för enkelhetens skull. Jag skrattar med mitt röda, svullna ansikte.

Jag blir sällan känslomässigt engagerad på riktigt, speciellt inte efter så kort tid.
Men det är svårt att inte bli det när en helt perfekt vacker man berättar hur mycket han saknat mig, hur fin jag är, vilken perfekt kropp jag har, när han håller min hand inför alla, när han presenterar mig för hans syskon, när han håller om mig på natten, när han ger mig kyssar som får mig att rodna.
Skulle han läsa det här skulle jag framstå som sinnesjuk, men det kanske jag är. Eller bara väldigt, väldigt korkad. Skulle han läsa det här så skulle han kanske bli arg, kanske tycka att han framstår som en dålig människa. Men han är fin, för fin. För bra, alldeles för bra.


Jag ringer mamma och berättar att jag kommer hem ikväll, att jag bara glömt att säga det. Hon frågar hur det är.
"Det är bara fint, skall bli skönt att komma hem dock".
Jag undrar hur många gånger jag ljugit för min älskade lilla mamma. Förlåt.

"I don't care if they are one legged dead hermaphrodites, I need some sex soon"

Jag älskar Skins, och 5:e säsongen verkar lovande.
Det kanske var bra att det ringde en tant 6 gånger och frågade efter Barbro imorse. Det innebär att jag har dödtid till sånt här mys.

Iron & Wine var fantastiskt fint. Sam Beam intar scen i höga kostymbyxor med fina pressveck, en knäppt skjorta, en sweatervest och en brun kavaj.
Få musiker ser så propra ut på scen. Det ligger något väldigt charmigt med det där, speciellt när han upprepade gånger under konserten klagar på den extra värmen. (Det var nog mest bara han som kände av den, faktiskt).
Jag stod längst fram och vaggade lugnt och sansat till låtarna, i något slags moln av eufori. Det är harmoniskt och vackert, och jag erkänner att jag sjunger med under The Trapeze Swinger, som blev hans sista låt.
Det är en konst att få något lugnt och fint att vara intressant under en hel konsert.


Jag gillar Stockholm. Kanske är det bara just nu, kanske bara för att jag sysselsatt mig med saker som gjort mig glad. Träffat Johanna, träffat en gymnasiekompis, träffat en vacker pojke, och jag har druckit öl. Mycket öl.
Jag vill inte riktigt hem, just nu bävar jag för det. Ingen hemresa är bokad än, men jag vet att det måste ske någon dag snart.
Egentligen vill jag ju bara sitta på caféer i min ensamhet och skriva, för att sedan sova i trygghet intryckt mot någons vägg.

Det är läskigt och alldeles för farligt.

Jag har många gånger funderat på exakt vad det är som gör att jag blir så överdrivet nervös hela tiden. En sån enkel sak som att åka färjan över till Nynäshamn känns ibland som en helt omöjlig uppgift, trots att jag åkt samma tur hur många gånger som helst.
Just nu bävar jag inför att ta tunnelbanan bort till Fridhemsplan, lämna av en väska, och sedan bege mig bort till Medborgarplatsen för att gå på Iron & Wine-spelningen. Det är svårt att förklara, men jag får en sån stor knut i magen, och det gör från och till riktigt ont. Jag andas snabbare, och kan inte sluta flacka med blicken på allt som händer runt omkring mig.
Jag undrar om jag ser misstänksam ut när jag sitter här i mitt personliga kaos, som om att jag skall dra fram ett gevär och gå loss totalt på allt jag ser.

Jag vet inte varför jag blir så här, av de minsta småsaker jag gjort hundra gånger förut. Jag är långt ifrån den som växt upp i en skyddad bubbla, jag har alltid varit på äventyr på ett eller annat sätt. Jag borde vara världens mest självsäkra och lugna människa, jag har ju överlevt det här förut.
Men ångest är inte logiskt, aldrig någonsin. Den lever sitt eget liv, och jag viker mig för den.
Igen, igen, igen.

Ibland blir man nostalgisk av en sån simpel sak som en låt.

Jag minns att han alltid hade mörkblå väggar i sitt sovrum, i alla fall i de lägenheterna han bodde i i stan. Väggar med märken av slag, rivna av naglar, och en och en annan blodfläck. Det sistnämnda var det nog jag som gjorde mig skyldig till, men allt ligger lite i en dimma.
Vi brukade ligga där i hans säng, innanför de blåa väggarna och lyssna på musik. Bara han och jag, viskandes söta ord i varandras öron och med trygga armar runt mig var jag på en perfekt plats. Vi levde i ett dagligt kaos, inte bara med varandra, utan med allt annat runt omkring. Men ibland, ibland kunde vi få lugn.

Tiden går fort. För ett år sen låg jag innanför ett par nya mörkblå väggar, med samma pojke i en säng och höll om honom. Musiken hade bytts ut ifrån vår gamla "American Love" av Haste the Day, till någon fin låt med Sam Beam om att vänta på Superman. Det hårda hade bytts ut mot något mjukt och fint.
Jag låg där brevid pojken jag älskat i mer eller mindre 4 års tid, och vi hade varit ifrån varandra alldeles för länge.

Saker kan tyckas vara detsamma, men i mitt huvud visste jag att allt var för sent, att jag redan var på väg någon annanstans.

Jag undrar vart han sover nu.

Vissa dagar uppskattar jag Visby något så otroligt mycket.
Nyss hemkommen från min dagliga 1½-timmespromenad genom stan, och konstaterar att efter klockan 21 så försvinner alla från Visbys gator. Det läggs något slags lugn över staden, det enda som hörs är smattrande regn och ett fåtal bilar som passerar i vintermörkret.
Jag möter 4 personer under promenadens gång, trots att jag går genom bebodda områden och längs med större gator. (Ja, hur stora gator nu kan bli i den här lilla staden är ju frågan). Det är en perfekt plats att gå omkring på när man vill vara ensam med tankar och musik som dunkar i öronen.

Jag kommer på mig själv med att känna mig anonym, en känsla som inte kommer lättvindligt i en småstad mitt ute i havet. Jag tror folk underskattar den känslan alldeles för mycket, eller så kanske de inte har samma behov av den.

Klockan är knappt 23, och trots det är jag trött som få. Tidigt imorgon bär det av till en större stad där man känner sig betydligt mer anonym.
Kvällspromenader lär det bli färre av, men jag lider inte. Jag har alldeles för mycket att se fram emot.