ignoreland

"Dialektisk beteendeterapi, DBT, är en typ av kognitiv beteendeterapi som utvecklats för personer med emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS), även kallat borderline personlighetsstörning. I DBT anser man att det mest centrala vid denna problematik är en svårighet att reglera känslor. Denna svårighet medför i sin tur att man får problem inom andra områden, så som relationsproblem, impulsiva och självdestruktiva beteenden samt svårigheter att skapa en stabil självkänsla."

Det är bestämt att jag skall få börja gå hos ett DBT-team, ett team som jag fått sagt till mig är väldigt duktiga och har bra resurser. Jag är skeptisk som alltid, eftersom jag känner att man alltid hittar nya "fel" med mig i psykiatrin. Jag vill inte gå dit några månader för att sedan få höra att jag hamnat fel; igen.
Min kontakt på psyk, en mentalskötare ("psykiatrins motsvarighet till en undersköterska"-her own words), har tagit upp mig på deras möten som patient hon inte riktigt vetat vart man skall placera.
Och nu verkar det vara bestämt: en DBT-grupp.
Det sämsta? Jag får sitta här och googla vad behandligen innebär, eftersom att skötaren inte riktigt hade koll eller själv kunde förklara. Plötsligt är det inte bara jag som är helt lost in space.

Jag hoppas, jag hoppas, jag hoppas att jag äntligen kan försöka få mig själv lite mer stabil, att jag skall sluta gå runt som en ångestbomb som bara väntar på att detonera. Jag vill börja leva utan att känna mig begränsad, fel och på tunn is; ständigt orolig över sina impulser skall ta överhanden.
Jag vill bli hel.