ignoreland

Iron & Wine var fantastiskt fint. Sam Beam intar scen i höga kostymbyxor med fina pressveck, en knäppt skjorta, en sweatervest och en brun kavaj.
Få musiker ser så propra ut på scen. Det ligger något väldigt charmigt med det där, speciellt när han upprepade gånger under konserten klagar på den extra värmen. (Det var nog mest bara han som kände av den, faktiskt).
Jag stod längst fram och vaggade lugnt och sansat till låtarna, i något slags moln av eufori. Det är harmoniskt och vackert, och jag erkänner att jag sjunger med under The Trapeze Swinger, som blev hans sista låt.
Det är en konst att få något lugnt och fint att vara intressant under en hel konsert.


Jag gillar Stockholm. Kanske är det bara just nu, kanske bara för att jag sysselsatt mig med saker som gjort mig glad. Träffat Johanna, träffat en gymnasiekompis, träffat en vacker pojke, och jag har druckit öl. Mycket öl.
Jag vill inte riktigt hem, just nu bävar jag för det. Ingen hemresa är bokad än, men jag vet att det måste ske någon dag snart.
Egentligen vill jag ju bara sitta på caféer i min ensamhet och skriva, för att sedan sova i trygghet intryckt mot någons vägg.

Det är läskigt och alldeles för farligt.