ignoreland

Jag har många gånger funderat på exakt vad det är som gör att jag blir så överdrivet nervös hela tiden. En sån enkel sak som att åka färjan över till Nynäshamn känns ibland som en helt omöjlig uppgift, trots att jag åkt samma tur hur många gånger som helst.
Just nu bävar jag inför att ta tunnelbanan bort till Fridhemsplan, lämna av en väska, och sedan bege mig bort till Medborgarplatsen för att gå på Iron & Wine-spelningen. Det är svårt att förklara, men jag får en sån stor knut i magen, och det gör från och till riktigt ont. Jag andas snabbare, och kan inte sluta flacka med blicken på allt som händer runt omkring mig.
Jag undrar om jag ser misstänksam ut när jag sitter här i mitt personliga kaos, som om att jag skall dra fram ett gevär och gå loss totalt på allt jag ser.

Jag vet inte varför jag blir så här, av de minsta småsaker jag gjort hundra gånger förut. Jag är långt ifrån den som växt upp i en skyddad bubbla, jag har alltid varit på äventyr på ett eller annat sätt. Jag borde vara världens mest självsäkra och lugna människa, jag har ju överlevt det här förut.
Men ångest är inte logiskt, aldrig någonsin. Den lever sitt eget liv, och jag viker mig för den.
Igen, igen, igen.