Felfelfel
Det kryper under huden av ångest, och sällan känner jag mig så pinsam och förjävlig.
jag känner mig vidrig.
Jag gör fel.
Hela tiden.
Att jag varit bakis hela dagen har inte direkt hjälpt, eller att jag saknar mitt knessebrö som är på Norbergsfestivalen.
Snart blir det drinkar igen, dags att skölja ner ångesten och klumpen i magen.
jag känner mig vidrig.
Jag gör fel.
Hela tiden.
Att jag varit bakis hela dagen har inte direkt hjälpt, eller att jag saknar mitt knessebrö som är på Norbergsfestivalen.
Snart blir det drinkar igen, dags att skölja ner ångesten och klumpen i magen.
Antagen!
Stockholms universitet, here I come!
Jag blev antagen till SU's lärarutbildning i engelska på gymnasienivå. Är så jävla glad, jag som varit ångestladdad inför framtiden. Äntligen blir det av, äntligen skall jag göra något vettigt med mitt liv.
Längtar efter flytt, en ny start och att slippa ön.
Åh.
Jag blev antagen till SU's lärarutbildning i engelska på gymnasienivå. Är så jävla glad, jag som varit ångestladdad inför framtiden. Äntligen blir det av, äntligen skall jag göra något vettigt med mitt liv.
Längtar efter flytt, en ny start och att slippa ön.
Åh.
110705
Jag satt i det lilla köket i ett gult hus innanför murarna. På bordet låg en tidning jag långsamt började bläddra i. Till en början kopplade jag inte var det var, men så småningom kom jag på just vad Gatubladet är, vem som skriver.
En krönika fanns, om hur det är att vara man. Om besatthet av sex, att vilja hävda sin manlighet genom just detta, om krönikörens egna upplevelser.
I början förstod jag inte vem som skrivit, inget namn fanns ju. En bit in i krökikan beskrivs mannen som en astmatiker, någon som hållit på med kampsport, smalt byggd och med en besatthet av sex.
Jag förstod. Svart på vitt, jag förstod.
I krönikan fortsatte jag läsa om någon slags, i mina ögon, bekännelse av hur han betett sig som en robot, utan känslor och egen vilja, en bekännelse om hur man inte släpper folk in på livet, man bara knullar dem.
Det högg till i bröstet. Denna man, som jag en gång brytt mig så otroligt mycket om, som kastat om min värld, som krossat den, bränt mig, som försvunnit.
På något sätt kändes det som ett erkännande. Och kanske en slags förklaring till de kyliga, märkliga blickar jag får så fort jag springer förbi honom på stan.
Jag gick hem till mig, med Jakob i min hand.
När han somnat låg jag nära, medan tankarna snurrade. Runt, runt, runt.
Medan jag hoppades att han inte skulle höra något viskade jag försiktigt, med huvudet på hans bröst;
"Bränn mig inte".
En krönika fanns, om hur det är att vara man. Om besatthet av sex, att vilja hävda sin manlighet genom just detta, om krönikörens egna upplevelser.
I början förstod jag inte vem som skrivit, inget namn fanns ju. En bit in i krökikan beskrivs mannen som en astmatiker, någon som hållit på med kampsport, smalt byggd och med en besatthet av sex.
Jag förstod. Svart på vitt, jag förstod.
I krönikan fortsatte jag läsa om någon slags, i mina ögon, bekännelse av hur han betett sig som en robot, utan känslor och egen vilja, en bekännelse om hur man inte släpper folk in på livet, man bara knullar dem.
Det högg till i bröstet. Denna man, som jag en gång brytt mig så otroligt mycket om, som kastat om min värld, som krossat den, bränt mig, som försvunnit.
På något sätt kändes det som ett erkännande. Och kanske en slags förklaring till de kyliga, märkliga blickar jag får så fort jag springer förbi honom på stan.
Jag gick hem till mig, med Jakob i min hand.
När han somnat låg jag nära, medan tankarna snurrade. Runt, runt, runt.
Medan jag hoppades att han inte skulle höra något viskade jag försiktigt, med huvudet på hans bröst;
"Bränn mig inte".
110703
Jag bör se på film och fly verkligheten en stund, men jag dras till texter av en vacker tjej. En tjej som jag bara träffat ett fåtal gånger, en sån man önskar att man kände mycket bättre.
Texter om verkligheten, om spöken som lever i huvudet, om allt det där man känner men vägrar erkänna.
Saker som utmanar, saker som ibland, i vissa stunder, tiggar igång mig. Det är som att hon talar till mig, kanske att hon sätter ord på exakt det jag känner och tänker.
Om jag bara var lite starkare, om jag bara inte kände mig så påverkad av av ord så hade jag funnit tröst i att någon känner likadant.
Mitt i alltihop ringer en pojke och frågar om jag vill ha sällskap.
Jag undrar om han läser mina tankar, om det finns något som kallas ödet, som försöker skydda mig ifrån min värsta fiende; mig själv.
Texter om verkligheten, om spöken som lever i huvudet, om allt det där man känner men vägrar erkänna.
Saker som utmanar, saker som ibland, i vissa stunder, tiggar igång mig. Det är som att hon talar till mig, kanske att hon sätter ord på exakt det jag känner och tänker.
Om jag bara var lite starkare, om jag bara inte kände mig så påverkad av av ord så hade jag funnit tröst i att någon känner likadant.
Mitt i alltihop ringer en pojke och frågar om jag vill ha sällskap.
Jag undrar om han läser mina tankar, om det finns något som kallas ödet, som försöker skydda mig ifrån min värsta fiende; mig själv.
