ignoreland

Jag satt i det lilla köket i ett gult hus innanför murarna. På bordet låg en tidning jag långsamt började bläddra i. Till en början kopplade jag inte var det var, men så småningom kom jag på just vad Gatubladet är, vem som skriver.

En krönika fanns, om hur det är att vara man. Om besatthet av sex, att vilja hävda sin manlighet genom just detta, om krönikörens egna upplevelser.
I början förstod jag inte vem som skrivit, inget namn fanns ju. En bit in i krökikan beskrivs mannen som en astmatiker, någon som hållit på med kampsport, smalt byggd och med en besatthet av sex.
Jag förstod. Svart på vitt, jag förstod.

I krönikan fortsatte jag läsa om någon slags, i mina ögon, bekännelse av hur han betett sig som en robot, utan känslor och egen vilja, en bekännelse om hur man inte släpper folk in på livet, man bara knullar dem.

Det högg till i bröstet. Denna man, som jag en gång brytt mig så otroligt mycket om, som kastat om min värld, som krossat den, bränt mig, som försvunnit. 
På något sätt kändes det som ett erkännande. Och kanske en slags förklaring till de kyliga, märkliga blickar jag får så fort jag springer förbi honom på stan.


Jag gick hem till mig, med Jakob i min hand.
När han somnat låg jag nära, medan tankarna snurrade. Runt, runt, runt.
Medan jag hoppades att han inte skulle höra något viskade jag försiktigt, med huvudet på hans bröst;

"Bränn mig inte".