Kiss each other clean
Eller, nästan i alla fall, om vi nu bortser från min attackspyande dag igår som jag trodde innebar att jag hade vinterkräksjukan. Men icke! Idag är jag på ben igen. Visste väl att det bodde en viking i mig.
I vilket fall som helst så mår jag bra i största allmänhet. I helgen har jag delvis jobbat ihop 700 spänn (vilket är kopiösa mängder för någon som varit arbetslös i.. ja, hela sitt liv?), jag har haft en fin BD-kväll med Jenny, jag har lyssnat sönder Interpol, och idag kom grädden på moset på posten.
Jag sitter och funderar över vad jag egentligen skall göra när jag åker upp till Stockholm på onsdag. Allt är mest på impuls, till och med mer än vanligt. Gå på konsert, sitta på caféer i gamla stan och läsa böcker, ut och dricka öl på nån krog i en del av Stockholm jag inte ens minns namnet på, och bara ta en paus ifrån Gotland igen.
Det är ingen hembiljett bokad, för någonstans i bakhuvudet får jag för mig att jag säkert kommer att hitta på så pass spännande saker att jag inte vill hem igen. Det stämmer ju aldrig, men det är skönt att inte ha en press på sig att åka hem.
Jag längtar. Alldeles, alldeles för mycket.
nejnejnejnejnej
Har jag drömt eller? Dom kan ju inte ta slut samma dag som jag skall boka. Hade inte problemet med grov brist på ställen att crasha på så hade jag ju bokat för länge sen. Jävla krångel. Jävla svordomar som haglar i mitt vardagsrum.
Vad i helvete gör jag nu då? :<
Jag får ju nästan ett nervöst sammanbrott här. Jag MÅSTE få göra nåt sånt här, som gör mig glad. Nu.
Nu.
Nu.
3 små stygn
Egentligen en ganska mysig dag, om jag bortser från stygnen i huvudet. En sköterska tog bort något ifrån mitt huvud, och trots att hon inte visste vad det var skickades det inte till analys. Det spelar ingen roll att "det i alla fall inte är cancer", det gör mig nervös.
Jag vaknade mitt i natten av ett telefonsamtal ifrån en ledsen pojke, och jag kan inte somna om. Pojken lät förtvivlad men lade snabbt på, i nån tanke om att han inte får störa. Trött och yrvaken sitter man i mörkret i förvirring.
Det blöder ifrån mitt huvud, och min vita kudde har blivit rödfläckig.
Varför är det så himla knepigt med sömn?
We're the army of dreamers
Jenny och jag har en ohälsosam Broder Daniel-mani, en mani som borde ha funnits när vi var betydligt mycket yngre.
"En av de större anledningarna till att jag vill flytta till Göteborg är väl just på grund av BD", säger hon i luren medan jag väntar på att båten skall gå.
Vi sitter under lång tid och pratar om citat av Henrik Berggren, diskuterar boken och dokumentären, roliga klipp från SVT med banan-citat och radiodokumentärer. Vi härmar den lustige herr Berggrens röst, och Jenny är tusen gånger bättre än jag är. Jag ler för mig själv, för det är ju nästan som att faktiskt lyssna på innehållet i dokumentären.
Jag nämner att jag köpt en sjöman-jacka tills i vår, en jacka jag tänkt sy fast en BD-patch på, och hon utbrister att hon letat intensivt efter en BD-patch att sy fast på sin jacka också.
"Jag vill ofta ringa, fråga och få input om saker, och lika ofta vill jag ringa för att någon skall tänka på samma sätt som jag. Anders kunde ge den sortens andrum för mig, det finns en styrka i att vara två med samma ståndpunkt, för när man är ensam kan ju ens uppfattningar vara helt fel", skriver Henrik.
Och så, precis som det står i boken, är Jenny för mig.
Jag är inte ensam. Inte om något.
Linnéa
Om en timme börjar min resa hem mot Gotland, efter 5 dagar på fastlandet ("i Sverige"). Tillbaka till infödingön, tillbaka till verkligheten. Det är så, att så fort man kommer bort ett par dagar är det som att inget är på riktigt egentligen, som om att man flyr till något nytt.
Som om att man skulle kunna vara någon annan.
Inför båtresan har jag lagt in ett radioprogram om Broder Daniel på mobilen, eftersom min BD-mani inte verkar ge sig. Jag har i alla fall något att se fram emot ikväll, vilket känns skönt.
För i övrigt har jag dåligt samvete över att jag inte umgåtts med min syster så mycket som jag borde ha. Det var trots allt henne jag åkte för att besöka, och ändå har jag spenderat mest tid i Stockholm. jag tror knappast hon lider av det, såpeciellt då hon varit lite sjuk, men mitt dåliga samvete går inte att tygla.
Det är märkligt, min syster är verkligen universums mittpunkt för mig, hur banalt och överdrivet det än låter. Det är precis när man skall åka iväg som man inser hur mycket mer tid man verkligen vill ha med henne.
Jag saknar att åka runt i en bil på ön, prata om dumma pojkar och lyssna på Håkan. Jag saknar stunder där hon rusar in i mitt rum och utbrister i sång, eller de gånger hon sprungit in och dansat till musiken jag lyssnat på. Jag saknar att hålla handen med henne på stan, och att sitta i hamnen och äta glass.
Bara vi två, bara hon och jag.
Jag saknar oss.
Tågresor och terapi
Idag åkte jag ifrån Stockholm till Uppsala, något som kändes lite småjobbigt. Dels för att jag var supernervös över att missa tåget, delvis för att jag trivdes så bra i Stockholm.
Det finns vackra pojkar där, ibland är dom lite för vackra för sitt eget bästa. Eller, för mitt bästa kanske, jag har inte riktigt kommit på hur det ligger till. Jag undrar när jag kommer att lära mig det där med självbehärskning.
Jag känner mig så himla löjlig, så satans naiv och barnslig när jag sitter på ett golv och pussar en pojke på kinden, utan någon som helst vilja att rusa därifrån och faktiskt passa mitt tåg. Plötsligt är jag 14 igen, och jag blir så nervös att jag får kramp i magen. Same old, same old.
Ibland är kanske allt man behöver två nyfikna ögon, en hand som trevar längs min arm, blåmärken på insidan av låren och ett par läppar som berättar att jag är galet fin. Bara för en dag, eller bara för två. Bara två dagar för att glömma allt det där negativa man tänker om sig själv.
Rocken spelar ingen roll längre
Jag är varken glad eller ledsen, jag vet inte om jag är illamående eller hungrig.
Jag känner mig som ett vandrande 14-årigt i-landsproblem.
Och plötsligt slår det mig att jag nog bara tappat all min motivation. Jag orkar helt enkelt inte.
"Orkar inte försöka mera
Orkar inte imponera
Orkar inte bevisa nåt mera
Orkar inget mer, orkar inget mer"
Total apati, tror jag. Jag fick ikväll höra att jag är ego, att jag skiter i andra, att jag får andra att må dåligt, att jag leker offer, att jag antar det värsta och att jag bara gnäller.
Egentligen borde man bli upprörd eller ledsen när man får sånna ord svart på vitt, men jag orkar inte röra en min, orkar inte känna efter. Det är först när man känner efter i sig själv som man kan få sina värsta tankar bekräftade.
Men jag kan inte låta bli att undra hur ofta jag framstår som ett svin i folks ögon. Does it even matter?
