ignoreland

Jag får alltid lust att skriva när jag sitter på en buss, båt, flyg eller tåg. Det är något med att bara sitta vid ett fönster och se allting susa förbi som drar igång mina tankar på högvarv. För det mesta är det positivt, om man inte är ledsen från början i alla fall. Jag har av någon anledning aldrig något med mig som jag kan skriva på, vilket jag kanske borde. Det är terapeutiskt att fundera, lyssna på musik och se sverige susa förbi genom glaset.

Idag åkte jag ifrån Stockholm till Uppsala, något som kändes lite småjobbigt. Dels för att jag var supernervös över att missa tåget, delvis för att jag trivdes så bra i Stockholm.
Det finns vackra pojkar där, ibland är dom lite för vackra för sitt eget bästa. Eller, för mitt bästa kanske, jag har inte riktigt kommit på hur det ligger till. Jag undrar när jag kommer att lära mig det där med självbehärskning.

Jag känner mig så himla löjlig, så satans naiv och barnslig när jag sitter på ett golv och pussar en pojke på kinden, utan någon som helst vilja att rusa därifrån och faktiskt passa mitt tåg. Plötsligt är jag 14 igen, och jag blir så nervös att jag får kramp i magen. Same old, same old.

Ibland är kanske allt man behöver två nyfikna ögon, en hand som trevar längs min arm, blåmärken på insidan av låren och ett par läppar som berättar att jag är galet fin. Bara för en dag, eller bara för två. Bara två dagar för att glömma allt det där negativa man tänker om sig själv.