ignoreland

Jenny och jag har en ohälsosam Broder Daniel-mani, en mani som borde ha funnits när vi var betydligt mycket yngre.
"En av de större anledningarna till att jag vill flytta till Göteborg är väl just på grund av BD", säger hon i luren medan jag väntar på att båten skall gå.
Vi sitter under lång tid och pratar om citat av Henrik Berggren, diskuterar boken och dokumentären, roliga klipp från SVT med banan-citat och radiodokumentärer. Vi härmar den lustige herr Berggrens röst, och Jenny är tusen gånger bättre än jag är. Jag ler för mig själv, för det är ju nästan som att faktiskt lyssna på innehållet i dokumentären.
Jag nämner att jag köpt en sjöman-jacka tills i vår, en jacka jag tänkt sy fast en BD-patch på, och hon utbrister att hon letat intensivt efter en BD-patch att sy fast på sin jacka också.

"Jag vill ofta ringa, fråga och få input om saker, och lika ofta vill jag ringa för att någon skall tänka på samma sätt som jag. Anders kunde ge den sortens andrum för mig, det finns en styrka i att vara två med samma ståndpunkt, för när man är ensam kan ju ens uppfattningar vara helt fel", skriver Henrik.

Och så, precis som det står i boken, är Jenny för mig.
Jag är inte ensam. Inte om något.