ignoreland

"Hoppas du mår så bra som du säger. Att hoppa av tåget i regnet och gå ut i skogen kan få en mor att undra.."

Mamma skickar sms när jag skall sätta mig på tåget på väg hem, ifrån en eftermiddag med Bror Thor i city.
Egentligen vill man ju värka ur sig allt, samtidigt som man inte vill oroa. Jag håller mig, och åker med en klump i magen, igen.

Egentligen ljuger jag för mycket. Alldeles för mycket, och jag kan inte sluta. Jag undrar sist jag svarade ärligt på en fråga om hur jag mår.
Kanske ljuger jag för att jag egentligen inte alls själv vet hur det är. Det krävs så mycket för att tänka efter, för att tillåta sig själv att känna.

De senaste två dagarna har varit fyllda med ansträngningar att inte börja gråta. Man får ju inte. Jag får inte. Jag har ju inget att gråta över, så varför överväldigas jag av en känsla av att jag bara borde försvinna, gå under jorden, aldrig mer titta upp? Varför tappar jag all uns av livslust?

Demonerna och de dåliga sidorna dyker upp när jag lämnas ensam, som om att de legat där i buskaget och väntat på mig.
Låt mig vara.