ignoreland

Att jag får prestationsångest som gör mig så fysiskt sjuk att jag inte orkar stå upp kanske inte var något nytt. Det är fasnierande när ångest tar sig fysiska uttryck, när man håller på att svimma, när buksmärtorna blir värre, och man känner sig bortkopplad ifrån sig själv.
Egentligen förstår jag ju att jag inte borde ha prestationsångest, att man faktiskt får ta livet med en klackspark ibland.
"Allt är inte svart eller vitt, Josefin".

Fast hur vet dom det?
Jag försöker hårt, och även om jag aldrig blir nöjd så finns det ljusglimtar.
Ett A på första kursen jag fått betyg i. Ni vet, ibland måste man ringa mamma och berätta, som om att man var 10 igen. Hon jublade av glädje, för mamma vet hur ångesten fungerar. Hon vet att jag behöver någon som verkligen blir överlycklig för min skull.
Ibland saknar jag henne, fastän jag är dålig på att erkänna det.

Jag sitter i min soffa och lyssnar på Krunegård. Leif och Stig springer runt i sin bur och låter för fulla muggar. Framför mig har jag kanelbullar jag fick gratis.
Ibland är det faktiskt bra. Och lugnt. Och den där ångestklumpen i magen som ständigt ger mig magknip? Den ligger och sover.