ignoreland

Hon är vitklädd och ler stort medan hon kallpratar när vi går genom korridoren. Jag vet inte om det är hon som gör mig nervös eller om jag bara är dålig på småprat, men jag nickar mest och småler på det mest obekväma sätt jag vet.

Vi slår oss ner i två gula, fula fåtöljer, och med blicken i golvet börjar frågorna hagla.

"Har sommaren gått bra?"
"Hur är det med ångesten?"
"Dricker du mindre alkohol?"
"Är du redo för Stockholm?"
"Är du säker på att du inte vill ha en remiss?"
"Har du skadat dig?"

Jag svarar kort på att sommaren varit så skonsam den kan, att jag inte vill ha nån remiss, och att jag bara vill flytta nu direkt.
Hon säger att mitt undvikande beteende är en del av min sjukdomsbild, jag säger att jag bara vill börja mitt liv.
Hon pratar om universitet, och nämner ordet "omtenta". Magen vrider sig direkt och jag börjar frenetiskt skrapa på armstödet.

"Du måste förstå att din prestationsångest är din största trigger. Jag har aldrig träffat någon med sånna höga krav på sig själv såsom du har. Det är okej att inte alltid vara bäst. Töm dig själv inte på energi, var medveten om varningstecknen som tyder på att du sjunker".

Jag klämmer fram något om att man alltid måste prestera. Alltid.

Hon lutar huvudet och tittar på mig.
"Du har blivit smalare i sommar, eller hur?"
Jag nickar och ler, och skäms över mig själv. Hon frågar hur ofta jag äter, hur mycket jag kontrollerar mig själv. Hon frågar om hetsätning, om svält och undvikande.

Hela tiden längtar jag bort, nämner kort att jag har bråttom till jobbet.
"Sänk kraven. Låt dom bli griniga. Ditt välmående är viktigare, att du är borta en timme gör ingenting. Det förändrar inte ditt värde".


Jag går därifrån med en klump i magen och frustration. Snabbt cyklar jag till jobbet, där jag begraver tankarna i stress och fokusering.