ignoreland

Jag förstår inte varför jag lyssnar på Broder Daniel när jag är ledsen, det gör knappast saken bättre.
Ibland är man bara korkad.

Som när man tror att den här gången blir det annorlunda, den här gången kommer det känslor från bägge håll. Den här gången kanske det är som det skall, sådär som på film.
Men det blir ju inte så, och plötsligt kommer man på sig själv över att sitta i ett hörn på ett café och gråta i telefonen.
"Han vill inte ha mig", klämmer jag fram med en röst som brister.
Lovisa tröstar mig, förklarar hur mycket hon älskar mig och att det inte är något fel på mig alls, att kanske så borde vi två gifta oss istället för enkelhetens skull. Jag skrattar med mitt röda, svullna ansikte.

Jag blir sällan känslomässigt engagerad på riktigt, speciellt inte efter så kort tid.
Men det är svårt att inte bli det när en helt perfekt vacker man berättar hur mycket han saknat mig, hur fin jag är, vilken perfekt kropp jag har, när han håller min hand inför alla, när han presenterar mig för hans syskon, när han håller om mig på natten, när han ger mig kyssar som får mig att rodna.
Skulle han läsa det här skulle jag framstå som sinnesjuk, men det kanske jag är. Eller bara väldigt, väldigt korkad. Skulle han läsa det här så skulle han kanske bli arg, kanske tycka att han framstår som en dålig människa. Men han är fin, för fin. För bra, alldeles för bra.


Jag ringer mamma och berättar att jag kommer hem ikväll, att jag bara glömt att säga det. Hon frågar hur det är.
"Det är bara fint, skall bli skönt att komma hem dock".
Jag undrar hur många gånger jag ljugit för min älskade lilla mamma. Förlåt.