ignoreland

Det varkar som att jag slutat med medicinerna. Allt i mitt huvud snurrar runt, runt, runt och jag har svårt att fokusera. Svårt att hålla en trevlig ton, svårt att inte drömma mardrömmar hela nätterna, svårt att inte gråta, svårt att connecta till andra.

Martin sover i min säng, jag sitter på soffan och bölar. Igen.

""Bölar" är nedvärderande, Josefin. Gråta heter det, och man får faktiskt göra det ibland."
Sådär sa hon någongång i somras, och jag kan liksom inte sluta. Kan inte sluta använda ord för att förklara hur jag mår med dåliga ord. "Jag oroar mig över löjligt småskit", hör jag mig själv säga jämt och ständigt. Men det är ju inte löjligt alltihop. Allt kan inte vara det, inte det där som äter upp mig och suddar min syn.

Mamma smsar mig och ber mig fixa nytt recept, och jag sitter och kämpar emot. Det är dags att växa upp, skriks det i mitt huvud. "Skärp dig!"
Och jag försöker ju, om och om igen.

Men jag har kommit till en punkt där jag inte ens vill tillbaka till skolan. Jag vill hoppa av, lägga mig i fosterställning på soffan och bara vara. Inga krav, ingenting att kliva upp för. Jag vill kasta bort mitt liv eller åtminstonde ge bort det till någon annan, någon desperat jävel som kan lista ut vad det skall vara bra för.