ignoreland

"Hoppas du mår så bra som du säger. Att hoppa av tåget i regnet och gå ut i skogen kan få en mor att undra.."

Mamma skickar sms när jag skall sätta mig på tåget på väg hem, ifrån en eftermiddag med Bror Thor i city.
Egentligen vill man ju värka ur sig allt, samtidigt som man inte vill oroa. Jag håller mig, och åker med en klump i magen, igen.

Egentligen ljuger jag för mycket. Alldeles för mycket, och jag kan inte sluta. Jag undrar sist jag svarade ärligt på en fråga om hur jag mår.
Kanske ljuger jag för att jag egentligen inte alls själv vet hur det är. Det krävs så mycket för att tänka efter, för att tillåta sig själv att känna.

De senaste två dagarna har varit fyllda med ansträngningar att inte börja gråta. Man får ju inte. Jag får inte. Jag har ju inget att gråta över, så varför överväldigas jag av en känsla av att jag bara borde försvinna, gå under jorden, aldrig mer titta upp? Varför tappar jag all uns av livslust?

Demonerna och de dåliga sidorna dyker upp när jag lämnas ensam, som om att de legat där i buskaget och väntat på mig.
Låt mig vara.

"JAKOB!
jag har suttit och bläddrat i mormors "Sju sorters kakor" ifrån 1954, vilket är helt sjukt underbart! Inte nog med att den luktar som mormors kök gjorde, där det alltid fanns nybakade kakor, men jag har hittat några av mina favoritrecept från när jag var liten!
MENNNNN DET BÄSTA ÄR JU NAMNEN PÅ SKITEN.

Tänkte bjuda dig på Tattarkakor när du kommer hem.
..tattarkakor.

ÅH.
JAG ÄR HELT KÄR. Blev på så himla bra humör!
Fuck being politically correct, liksom.

Jag tror du hade gillat boken. Det finns faktiskt en hel del vettiga grejer också, inte bara rasistkakor (även om de får pluspoäng för dessa). Jag älskar hur man skrev, och att kex stavades med ä. Åh.

Komsi så bakar vi! Jag har kollat igenom alla mina gamla porslinsgrejer uppe på vinden, typ som mormor och morfar hade. Hittade alltifrån äkta guldmålade smålar till ca 20 vinglas i kristall, vackra kakfat, hela téserviser med guldkant från.. jadu, från när mamma var yngre, och.. jag blev bara så sugen på att ha ett helt jävla afternoon tea-party. Fast.. jag är dålig på att baka och jag vet inte vem som vill joina mig. kan inte vi ha det när du kommer hem? Med sockerskålar och små gräddkannor, vackra koppar och flashiga kakfat? Tattarkakor och kränkuté? KINATÉ?

Kom hem nu.
<3"


Jag saknar honom så mycket att det värker. Ibland vill jag bara att han skall vara här, när jag gör mina supertöntiga små upptäckter. Det hade betytt så mycket.
Jag får vara själv ett tag till, jag får vänta.

 

Min bubbla håller mig fast för det mesta, men jag ser faktiskt fram emot vissa saker.
Jenny kommer hit i helgen. Jag längtar.

Jag längtar efter henne, efter drinkar, efter god mat, efter utgång och prat. Jag längtar efter kravlöst umgänge.



Och herregud Jakob, när kommer du hem?

Mina 'måsten' kräver energi. Måste städa, måste äta, måste känna mig fin, måste umgås, måste lägga om mina förband,  måste ta mig utanför dörren, måste läsa en bok, måste ringa mina vänner, min familj. Måste le.
Måste.
Måste.
Måste.

Vill inte.

Jag vill stänga in mig i min lägenhet, jag vill låse ute allt det där, allt som försöker nå mig. Jag vet att jag inte borde, att jag måste anstränga mig, att jag inte får tappa kontakten med verkligheten, att jag måste göra sånt som alla andra gör, att jag måste ha rutiner.

Måsten.
Dom kväver mig.