ignoreland

Jag längtar tills sommaren. Jag vill jobba, strunta i skolan för ett tag, odla grönsaker och sitta någonstans i skuggan och bara vara. Och jag vill dricka öl vid sjön och grilla halloumi på en skitdålig engångsgrill från en mack. Du vet, så att det tar 30 minuter att ens få den ljummen.

Precis så vill jag ha det.

Men jag hatar ju sommar. Det är en hemsk årstid. Värmen gör att alla känslor blir tusen gånger starkare. Och jag som tycker det är illa nu. När man går ner sig så blir allt så jävla intensivt. Bara att vår katt hoppar upp på diskbänken kan göra mig så arg att jag börjar gråta, och hur jävla normalt är det?

För det mesta gör han mig glad, katten alltså. En liten Artemis. Och han är för jäkla söt. Och Martin gör mig glad, men jag förstår ändå inte hur han står ut. Jag är grinig, icke-kärleksfull, dryg och tråkig. Trött hela tiden, med en livsenergi som står på minus.



Jag är ju inte arg på katten, jag är arg på mig själv. För allt som går fel. Hela tiden.

Det varkar som att jag slutat med medicinerna. Allt i mitt huvud snurrar runt, runt, runt och jag har svårt att fokusera. Svårt att hålla en trevlig ton, svårt att inte drömma mardrömmar hela nätterna, svårt att inte gråta, svårt att connecta till andra.

Martin sover i min säng, jag sitter på soffan och bölar. Igen.

""Bölar" är nedvärderande, Josefin. Gråta heter det, och man får faktiskt göra det ibland."
Sådär sa hon någongång i somras, och jag kan liksom inte sluta. Kan inte sluta använda ord för att förklara hur jag mår med dåliga ord. "Jag oroar mig över löjligt småskit", hör jag mig själv säga jämt och ständigt. Men det är ju inte löjligt alltihop. Allt kan inte vara det, inte det där som äter upp mig och suddar min syn.

Mamma smsar mig och ber mig fixa nytt recept, och jag sitter och kämpar emot. Det är dags att växa upp, skriks det i mitt huvud. "Skärp dig!"
Och jag försöker ju, om och om igen.

Men jag har kommit till en punkt där jag inte ens vill tillbaka till skolan. Jag vill hoppa av, lägga mig i fosterställning på soffan och bara vara. Inga krav, ingenting att kliva upp för. Jag vill kasta bort mitt liv eller åtminstonde ge bort det till någon annan, någon desperat jävel som kan lista ut vad det skall vara bra för.

Martin hade fixat något till min födelsedag, men hur han skulle ge presenten kom han inte på. Igår fick det bli som det blev. Leendet på mina läppar suddas inte bort, och jag hoppas innerligt att han vet det. Ett M runt min hals, och ett J runt hans.

Jag vägrar att någonsin ta av mig det.

Martin ligger bakom skynket i min säng och snarkar högt. Klockan är 9, och jag har inte sovit en blund. Om 3 timmar skall vi göra oss i ordnng för att åka till sjukhuset igen.
Vet inte om det är ångesten eller snarkningarna som håller mig vaken, men jag drivs till vansinne och hamnar tillslut på soffan innan jag slår en vägg.

Surfar in på akademkliniken, klickar runt. Tittar på mig själv i spegeln, granskar, tänker; Vadfan vill man inte ändra?
Kollar in blocket, tittar på annonser med katter. Något måste ju kunna muntra upp mig?
Funderar för mig själv, undrar om det är dags att sluta ta mediciner, för gott.
Kikar i kylen, flaskan med rom är tom. Vinet gör mig illamående, ölen är inte lockande. Dags att gå till systemet. Dränka sig. Igen.
Kollar igenom mina missade samtal. Helvete, jag måste sluta ignorera samtal bara för att jag inte riktigt orkar med allt.

Jag undrar ibland hur jag lyckades bli så jävla skev.

Är alldeles säker på att jag blev underkänd på tentan i fredags. Gräver ner mig själv.
Att jag ens gick dit efter världens jobbigaste vecka förvånar mig. Missade ett seminarie, måste skriva ett arbete på 1000 ord om.. prepositioner? Gött. Vill bara skrika, förklara läget, förklara varför jag inte orkat gå. Vill förklara att jag legat i ett kolsvart rum, tryckt i mig morfin och diverse andra smärtstillande för att hålla mig under kontroll. Vill förklara allt blod, alla krämpor och alla tårar.
Vill förklara, vill bevisa att jag inte bara är lat, men det tjänar ingenting till.

Febern kryper upp på mig, och doften av vin som fyller upp hela lägenheten gör mig snurrig. Sitter och väntar. Väntar på sällskap trots att det är flera timmar kvar, väntar på att få ork till att fortsätta läsa, väntar på ro, väntar på att tyngden i mitt huvud skall lyfta.



Jag borde ha ringt till pappa idag, grattat honom. Men ibland är även små saker enorma hinder.

Att jag får prestationsångest som gör mig så fysiskt sjuk att jag inte orkar stå upp kanske inte var något nytt. Det är fasnierande när ångest tar sig fysiska uttryck, när man håller på att svimma, när buksmärtorna blir värre, och man känner sig bortkopplad ifrån sig själv.
Egentligen förstår jag ju att jag inte borde ha prestationsångest, att man faktiskt får ta livet med en klackspark ibland.
"Allt är inte svart eller vitt, Josefin".

Fast hur vet dom det?
Jag försöker hårt, och även om jag aldrig blir nöjd så finns det ljusglimtar.
Ett A på första kursen jag fått betyg i. Ni vet, ibland måste man ringa mamma och berätta, som om att man var 10 igen. Hon jublade av glädje, för mamma vet hur ångesten fungerar. Hon vet att jag behöver någon som verkligen blir överlycklig för min skull.
Ibland saknar jag henne, fastän jag är dålig på att erkänna det.

Jag sitter i min soffa och lyssnar på Krunegård. Leif och Stig springer runt i sin bur och låter för fulla muggar. Framför mig har jag kanelbullar jag fick gratis.
Ibland är det faktiskt bra. Och lugnt. Och den där ångestklumpen i magen som ständigt ger mig magknip? Den ligger och sover.

Allt går sönder.

Förlåt, Jakob.

Och bara sådär, inom loppet av några minuter, tar livet ännu en ny vändning.

Dags att plocka fram vinboxen och reflektera över vilken vidrig människa jag är. Behöver åka in till stan, begrava mig i något. Vad som helst.

Jag är dum i huvudet.

Om jag har självinsikt, förmildrar det då det faktum att jag verkligen är en idiot?

"Hoppas du mår så bra som du säger. Att hoppa av tåget i regnet och gå ut i skogen kan få en mor att undra.."

Mamma skickar sms när jag skall sätta mig på tåget på väg hem, ifrån en eftermiddag med Bror Thor i city.
Egentligen vill man ju värka ur sig allt, samtidigt som man inte vill oroa. Jag håller mig, och åker med en klump i magen, igen.

Egentligen ljuger jag för mycket. Alldeles för mycket, och jag kan inte sluta. Jag undrar sist jag svarade ärligt på en fråga om hur jag mår.
Kanske ljuger jag för att jag egentligen inte alls själv vet hur det är. Det krävs så mycket för att tänka efter, för att tillåta sig själv att känna.

De senaste två dagarna har varit fyllda med ansträngningar att inte börja gråta. Man får ju inte. Jag får inte. Jag har ju inget att gråta över, så varför överväldigas jag av en känsla av att jag bara borde försvinna, gå under jorden, aldrig mer titta upp? Varför tappar jag all uns av livslust?

Demonerna och de dåliga sidorna dyker upp när jag lämnas ensam, som om att de legat där i buskaget och väntat på mig.
Låt mig vara.

"JAKOB!
jag har suttit och bläddrat i mormors "Sju sorters kakor" ifrån 1954, vilket är helt sjukt underbart! Inte nog med att den luktar som mormors kök gjorde, där det alltid fanns nybakade kakor, men jag har hittat några av mina favoritrecept från när jag var liten!
MENNNNN DET BÄSTA ÄR JU NAMNEN PÅ SKITEN.

Tänkte bjuda dig på Tattarkakor när du kommer hem.
..tattarkakor.

ÅH.
JAG ÄR HELT KÄR. Blev på så himla bra humör!
Fuck being politically correct, liksom.

Jag tror du hade gillat boken. Det finns faktiskt en hel del vettiga grejer också, inte bara rasistkakor (även om de får pluspoäng för dessa). Jag älskar hur man skrev, och att kex stavades med ä. Åh.

Komsi så bakar vi! Jag har kollat igenom alla mina gamla porslinsgrejer uppe på vinden, typ som mormor och morfar hade. Hittade alltifrån äkta guldmålade smålar till ca 20 vinglas i kristall, vackra kakfat, hela téserviser med guldkant från.. jadu, från när mamma var yngre, och.. jag blev bara så sugen på att ha ett helt jävla afternoon tea-party. Fast.. jag är dålig på att baka och jag vet inte vem som vill joina mig. kan inte vi ha det när du kommer hem? Med sockerskålar och små gräddkannor, vackra koppar och flashiga kakfat? Tattarkakor och kränkuté? KINATÉ?

Kom hem nu.
<3"


Jag saknar honom så mycket att det värker. Ibland vill jag bara att han skall vara här, när jag gör mina supertöntiga små upptäckter. Det hade betytt så mycket.
Jag får vara själv ett tag till, jag får vänta.

 

Min bubbla håller mig fast för det mesta, men jag ser faktiskt fram emot vissa saker.
Jenny kommer hit i helgen. Jag längtar.

Jag längtar efter henne, efter drinkar, efter god mat, efter utgång och prat. Jag längtar efter kravlöst umgänge.



Och herregud Jakob, när kommer du hem?

Mina 'måsten' kräver energi. Måste städa, måste äta, måste känna mig fin, måste umgås, måste lägga om mina förband,  måste ta mig utanför dörren, måste läsa en bok, måste ringa mina vänner, min familj. Måste le.
Måste.
Måste.
Måste.

Vill inte.

Jag vill stänga in mig i min lägenhet, jag vill låse ute allt det där, allt som försöker nå mig. Jag vet att jag inte borde, att jag måste anstränga mig, att jag inte får tappa kontakten med verkligheten, att jag måste göra sånt som alla andra gör, att jag måste ha rutiner.

Måsten.
Dom kväver mig.

Pappa ligger och snarkar på soffan, mamma ligger och sover tyst bredvid. Imorgon åker de hem, bägge två, vilket innebärr att jag nu är alledeles ensam i min alldeles egna lägenhet.
Flytten har varit omständig, men nu verkar allt vara klart.

På fönsterbrädan står tre nya krukor, alla med chilifrön planterade. Fröerna låg i påsar med ditmålade hjärtan, maneter, sköldpaddor och ponnys. Bredvid krukorna ligger ett vitt kuvert med mitt namn skrivet på. Än är det oöppnat, men imorgon är det nog dags.
Det är Jakob som har skrivit ett kort, och jag lovade läsa det när jag blev ensam kvar i lägenheten. Vart han är just nu vet jag inte, men någonstans i Ryssland är det sagt. Bristen på kontakt ligger som en tyngd över bröstet, och jag försöker gång på gång inte tänka på det, men han gör sig påmind.

Ibland är det svårt att förstå att människor som dyker upp i ens liv så snabbt som han gjorde, verkligen kan betyda såhär mycket. Jag hade glömt hur det kändes. Jag hade glömt hur det kändes att få samma känslor tillbaka.
Hösten kan bli lång, utan min fina pojke bredvid mig i sängen, utan hans hand i min på gatorna, utan hans spinnande ljud i mitt öra, utan hans lena händer som torkar bort mina tårar, som accepterar mina skrik. Gång på gång.

Jag tittar på bilder på honom, och medan jag skriver kommer tårarna tillbaka.
Jag väntar på dig.
Jag längtar efter dig.



Jag älskar dig, min solskenspojke.

Hon är vitklädd och ler stort medan hon kallpratar när vi går genom korridoren. Jag vet inte om det är hon som gör mig nervös eller om jag bara är dålig på småprat, men jag nickar mest och småler på det mest obekväma sätt jag vet.

Vi slår oss ner i två gula, fula fåtöljer, och med blicken i golvet börjar frågorna hagla.

"Har sommaren gått bra?"
"Hur är det med ångesten?"
"Dricker du mindre alkohol?"
"Är du redo för Stockholm?"
"Är du säker på att du inte vill ha en remiss?"
"Har du skadat dig?"

Jag svarar kort på att sommaren varit så skonsam den kan, att jag inte vill ha nån remiss, och att jag bara vill flytta nu direkt.
Hon säger att mitt undvikande beteende är en del av min sjukdomsbild, jag säger att jag bara vill börja mitt liv.
Hon pratar om universitet, och nämner ordet "omtenta". Magen vrider sig direkt och jag börjar frenetiskt skrapa på armstödet.

"Du måste förstå att din prestationsångest är din största trigger. Jag har aldrig träffat någon med sånna höga krav på sig själv såsom du har. Det är okej att inte alltid vara bäst. Töm dig själv inte på energi, var medveten om varningstecknen som tyder på att du sjunker".

Jag klämmer fram något om att man alltid måste prestera. Alltid.

Hon lutar huvudet och tittar på mig.
"Du har blivit smalare i sommar, eller hur?"
Jag nickar och ler, och skäms över mig själv. Hon frågar hur ofta jag äter, hur mycket jag kontrollerar mig själv. Hon frågar om hetsätning, om svält och undvikande.

Hela tiden längtar jag bort, nämner kort att jag har bråttom till jobbet.
"Sänk kraven. Låt dom bli griniga. Ditt välmående är viktigare, att du är borta en timme gör ingenting. Det förändrar inte ditt värde".


Jag går därifrån med en klump i magen och frustration. Snabbt cyklar jag till jobbet, där jag begraver tankarna i stress och fokusering.